Schäferns ursprung
Som schäferhundens förfäder räknar man två huvudtyper av fårhundar, dels den nordtyska, mindre, lättare, korthåriga typen med ståndöron och ett ganska hetsigt humör som härstammar från Thüringen, dels den sydtyska från Würtemberg, vilken var större, tyngre, långhårig med hängande öron och ett betydligt lugnare temperament. Man sammanförde dessa båda typer i aveln för att skapa en medelstor hund med funktionella kroppsproportioner, medellångt hårlag, ståndöron, sabelformad svans, grå pigmentering och ett välbalanserat temperament. Likheten med vargen, som räknas som tamhundarnas anfader, var slående.
Rasen börjar omtalas
Så vitt man vet blev de första hundarna av vallhundstyp utställda 1882. Vid utställningen i Kassel år 1889 visade en Herr Reichelmann sin gula hund Stummel. Reichelmann var den man som ”gick in” för schäferhundar på den tiden och som gjorde att folk fick upp ögonen för rasen. Det stora genombrottet skedde dock vid utställningen i Karlsruhe i april 1899 då två stora entusiaster för rasen, ryttmästaren Max von Stephanitz och Artur Meyer, fick syn på en hund vid namn Hektor von Linksrhein.
De hade länge varit intresserade av de rena vallhundarna och sett dessa i arbete vid vallhundstävlingar på olika platser i Tyskland. Ingen av dem hade dock sett en mer fulländad vallhund än Hektor och de iakttog hunden med stigande beundran. Han var smidig och kraftfull och verkade besitta stor uthållighet. Han var en arbetande vallhund och som hans rasfränder var hans talanger för denna typ av arbete medfödda. Han hade inte behövt skolas för sin inneboende önskan och förmåga att tjäna en människa, vilket stod som ett motsatsförhållande till hans vargliknande uppsyn. I Hektor såg ryttmästare von Stephanitz och Artur Meyer i kött och blod sina drömmars hund. Han var i deras mening den absoluta urtypen för en vallhund. Han var av en oförstörd ras som bara behövde en av människan planerad och genomtänkt avel för att kunna utvecklas till den optimala brukshunden.
Verein für Deutsche Schäferhunde
Några veckor efter mötet med Hektor, närmare bestämt den 22 april 1899 bildade Max v Stephanitz och Artur Meijer en förening för den nya rasen, Verein für Deutsche Schäferhunde (förkortat till Schäferhund Verein eller kort och gott SV. SV blev snabbt den största rasklubben i världen. Ryttmästare Max v Stepanitz blev Tyska Schäferföreningens första ordförande och förblev detta ända fram till sin död 1936. Som sitt motto satte han ”Schäferhundavel är brukshundavel, annars är det ingen schäferavel!”
Till sin kennel Grafrath köpte von Stephanitz Hektor Linksrhein och döpte om honom till Horand von Grafrath. Horand blev den först registrerade schäferhunden och fick stamboks nummer l, starten på det som skulle komma att bli världen populäraste hundras. SV förde register över alla hundar som uppfyllde de krav som ställdes. Man fastställde vid ett möte den 20 September 1899 en rasstandard som till stora delar är den som gäller idag, frånsett en höjning av mankhöjden med 5 centimeter.
Som en liten parantes kan sägas att i slutet av 2018 hade 2 miljoner schäferhundar registrerats i SV. Redan år 1922 började tyskarna genomföra korningar. Första året korades 239 st hanhundar men inga tikar. År 1994 korades 2 320 hanhundar och 3 354 tikar.
1901 erkändes schäfern som polishund i Tyskland. Under första världskriget användes de som rapporthundar och räddningshundar (sanitetshundar).
Schäfern i Sverige
Om man ser tillbaka i Svenska Kennelklubbens stamböcker finner man att den första schäfern var stamboksförd så tidigt som 1905.
Han var fallen efter oregistrerade hundar. På den tiden översatte man rasnamnet Deutscher Schäferhund till svenska och rasen kallades ”tysk fårhund’’.
Före första världskriget importerades en del hundar från Tyskland och samtliga gick i sin härstamning tillbaka på Horand v Grafrath och Hektor v Schwaben. Omkring 1913 började polisen använda schäfern i sin tjänst, allra först i Göteborg.
I Stockholm tillhörde den första tjänstehunden Stockholms brandkår. Den första brukshundklubben i landet bildades 1918 och hette Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden.
Den första verkligt kända avelshunden i Sverige inom rasen hette Roy av Skinnskatteberg.
Han var en moderlivsimport och förekom i nästan alla stamtavlor på 1920-talet. Roy var en stor och kraftig hund med bra benstomme, bra päls och vägvinnande rörelser. Han hade ganska hög svansföring och en aning oädelt huvud, men hans mentalitet var föredömlig, lugn och behärskad men ändå livlig.
Svenska Schäferhundklubben
År 1924 bildades Svenska Schäferhundklubben och nu tillsattes också ett avelsråd. På denna tid varierade rastypen en hel del. Nämnas kan att Svenska Schäferhundklubben var initiativtagare till Svenska Armehundväsendet.
De första ordförandena under tiden före 1940 är svåra att finna.
Dock kan med säkerhet fastställas följande herrar som var ordföranden under de första tjugo åren under denna period fram till 1940:
1924 – 1927 Sigge Wettermark,
1928 – 1931 E. Skaar o
1932 K.J Österman.
1933-35 Dr Ikarlin,
1936 Gunnar Müller
1937-1939 Helge Solander.
Efter kriget tog Svenska Brukshundklubben hand om vår klubb och hade en avdelning som behandlade just schäferhunden.
Under första delen av 1920-talet var det nästan omöjligt att importera hundar från Tyskland. Detta på grund av att tyskarna hade exporterat alltför många topphundar, särskilt till England. Man var tvungen att införa exportförbud för att rasen inte skulle utarmas i hemlandet.
Den första verkliga toppnedärvaren, som importerades på slutet av 1920-talet, var Abbo Hains von Marienecke.
Det var en hund med utmärkt karaktär och bra exteriör och hans härstamning gick tillbaka på Roland von Starkenburg. Hans son Segerbos Graff användes i sin tur mycket i aveln och han förbättrade också rasen väsentligt här. 1932 importerade Graffs ägare, H. Elbing, Stockholm, Lord von Wittenberg , som var barnbarn till Sieger Klodo v Boxberg och Erich von Glockenbrink. Lord var en ganska tung hund och ej helt fast, annars var han mycket tilltalande med god exteriör och ett lugnt och fast temperament.
Om man ser till slutet av 1930-talet importerades det en hel rad mycket bra hundar från Tyskland. Flera av dessa bar det kända kennelnamnet vom Haus Schütting, bl.a hanhundarna Herkules och Kajus samt tikarna Vikunja och Languste, samtliga har lämnat ett flertal mycket bra avkommor.
Hit kom också hanhunden Billo v Hannover, som på modersidan var en Haus Schütting. Billo var en ganska stor och tung hund, kanske inte i typ med de övriga, och han lämnade också ganska stora och tunga avkommor. En del av dem var också ganska skarpa. Han ägdes av Dagny Toren, kennel Barrsäter.
Kennel Solåker importerade tikarna Asta v Hardelbeerberg och den vackra Kuna von Werrentor som mycket snabbt blev champion. Hon blev mor till en annan framstående avelshund, Ch Solåkers Cajus. Vikunja vom Haus Schütting importerades av Henrik Andreason i Mölndal, kennel av Åsabo.
Under 2:a världskriget kom Baldur v Befreiungsplatz S-0 58 51 /46, SZ 508689 SchH 3, MH 1 till Danmark och kennel Aladdin. Baldur, som var grå till färgen var född 1937. Han hade V-A på tyska segrarutställningen 1941. Baldur var en mycket välmeriterad avelshund i Tyskland och han kom att betyda mycket för nordisk schäferavel. Baldur ställdes ut 9 år gammal i Stockholm och vann cert och CACIB.
De följande åren importerades en hel del hundar från Danmark, som hade Baldur till far t.ex. den gråa SUCH Solbjergs Adil (u Aladdins Geisha). Itta vd Buchenhöhe var mor till
SUCH Aladdins Dana och Aladdins Dacke. SUCH Aladdins Falko var grå, systern Aladdins Fauna var svart med gula tecken liksom brodern SUoBCH Aladdins Geza. Dessa tre var undan Aladdins Minki. SUCH Aladdins Utz (u. Ada vd Stettberghalde). Slutligen den grå tiken Aladdins Björna som hade Aladdins Paska till mor. Alla dessa danska importer efter Baldur v Befreiungsplatz fick mer eller mindre stor betydelse i den svenska aveln.
En av de mer bemärkta uppfödarna under 40- och 50-talet var Gösta Svensson, Rönninge med kennel av Klodoburg.
Gösta var en flitig importör av schäferhundar till att börja med från Danmark senare från Tyskland. Kennelns paroll var ”karaktären framför allt allt, utan åsidosättande av exteriör och temperament.” Gösta parade Aid Excelsior med Baldur v Befreiungsplatz och fick bland annat Admira av Klodoburg, som blev stammor i kennel Ingjaldstorp, ägare Holger Borg. Strängnäs. SUCH Aladdins Dana parades först gången med Aladdins Rica. I kullen fanns SUCH Baudo a Klodoburg, Bendix av Klodoburg (cert på bruksprov ), SBCH Boheme av Klodoburg samt två tikar med cert på utställning. Kombinationen gjordes om några år senare, och resulterade i L-kullen Klodoburg.
Nästa gång parades Dana med sin halvbror UCH Solbjergs Adil. Kullen blev inavlad på Baldur Befreiungsplatz 2 -2 och Sigbert Heidegrund 3 – 3,3. I kullen fanns Effendi av Klodoburg S-10209/48. Grå, född den 19 augusti 1948 cert på utställning och korad på den första officiella korningen i Helenelund den 14 november 1954.
Effendi blev stamfar till kennel Effendis hundar hos Eva Rohnell i Spånga. Vidare fanns i kullen SUCH Emona av Klodoburg samt Elba av Klodoburg, ägd av Gunborg Bäckström, kennel Borgåsa i Eskilstuna.
Dana hade två kullar med kennel av Åsabos import SUCH Joggi von der Elfenwiese Dessa två kullar, I och P, var även mycket bra. P-kullens tikar med SUCH Paula av Klodoburg var på 50- talet mycket välkända. Dana hade även en kull med SUCH Dux vd Lecker AU (D kullen).
Honneur av Klodoburg, ( e Aladdins Utz u Aladdins Fauna) halvsyskonparning på Baldur, blev Svensk Mästare i spårhundsgruppen 1952. Systern Hadila av Klodoburg blev hos Eva Rohnell mor till kennel Effendis berömda B-kull. Hadilas mor Aladdin Fauna överläts även till kennel Etfendi.
I mitten av 40-talet kom Such Joggi von der Elfenwiese S-05903/ 46 och Cuno von den Schweizer Werken S-05605/47 till Sverige. Båda hundarna var födda i Schweiz.
Joggi var en av de vackraste schäfrar som importerats till Sverige. Den danske domaren Börge Rasmussen beskrev Joggi i Borås den 12/8 1951 på följande vis:
”Kraftig, mycket bra typ, bra proportioner och mycket välvinklad. Höjd 62 cm, bröstdjup 31, bröstomfång 83, längd 68 cm. Förstklassiga rörelser. Maskulint, kraftigt, vackert huvud. Bra ögon. öron och bett men beläggning på tänderna. Utmärkt, stark, bra rygg. Mycket bra svansföring och hårlag, bra och välvinklade fram- och bakben.”
Joggie användes mycket i avel. Det visade sig också att det gick bra att inavla på denna hund. Detta gjordes med mycket stor framgång av kennel Curtings, ägd av Kurt och Märta Pålsson. Joggis dominerande söner var Ch Curtings Gloster och Ch Curtings Taikon. Joggi var en stor nedärvare av god exteriör. Dock efterlämnade han inte så bra mentalitet. Man var tvungen att se till att tikarna som tillfördes honom hade bra mentalitet.
Cuno var mentalt bättre än Joggi men exteriört ej lika framstående. Cuno hade dock cert på utställning. Genom lyckliga omständigheter kom dessa två hanhundar till Sverige samtidigt och det visade sig att deras blod passade ihop. Joggi hade Cuno v Rattenbach till farfar och Bella vd Waldenalp till mor. Cuno vd Schweizer Werken hade Cuno v Rattenbach till farfar och mormor var Bejja vd Waldenalp.
Curtings kennel kom att driva en mycket hård inavel på framförallt Joggidottern Cilva av Torpabo som parades med Cuno vd Schweizeir Werken. Resultatet Curtings Amie, certvinnare . Under åren fortsatte deras framgångsrika avelsarbete. Dessvärre finns ej utrymme att här redovisa alla framstående hundar som de producerat.
Nämnas måste INT o NORD UCH Curtings Eros som hade Hussan vom Stuhri-Gau till far.
Eros var en mycket vacker hund en av de exteriört bästa hundarna i Sverige före år 1960. Man skulle dock önska att han hade bättre mentalitet. Eros korades i Karlstad 1960 med följande korningsberättelse: En medelkraftig, torr och fast maskulin hund. Bra pigment, väl mycket halsskinn, stram och stark rygg, benställningen ngt trång bak under rörelse, mycket bra vägvinnande steg med god kraftöverföring. Skottoberörd normal dådkraft. Saknar skärpa men har någon skydds-och kampdrift, ganska vek, normal retningströskel, avreagerar bra, större frimodighet och tillgänglighet vore önskvärd.
Under denna tid var klubbverksamheten ganska ostrukturerad.
Klubben gjorde en omstart 1960 och ändrade inriktning för att i större utsträckning vara ett hjälpmedel för våra uppfödare. Klubben kom nu att heta Svenska schäferhunduppfödares förening (SSF). Målsättningen var liksom idag att förse våra uppfödare med aktuell information om rasen. Man började återigen utge ett medlemsblad, visserligen bara ett häfte i A 5 format på ca 16 sidor/nummer.
Dessutom framställde man tre efterföljande årsböcker 1960, 1961 och 1962.
Klubbens nya ordförande Per Cederstrand lade ned ett stort arbete på årsböckernas innehåll. Per arbetade civilt som lärare och innehade kennel Navardalen. Per importerade några bra hundar från Tyskland bland annat Zar zd Sieben Faulen och Gella vd Stellerburg. Då dessa parades hade Urma personligen ”förmånen” att få köpa en valp! Urma träffade ofta Per då han var ute med sin första hund, eftersom de bodde endast ca 10 minuter ifrån varandra i Stockholm. Per blev liksom Mats Höglund Urmas läromästare. Som ytterligare ett kuriosum så var Per den person som importerade Royal Canin till Sverige.
Per satt endast ett år som ordförande och efterträddes 1961-1962 av Ulrika Borg varefter vi har haft följande ordföranden: 1963-1966 Sture Gunnarsson • 1967-1968 Nils Löwenborg • 1969 Dan Börjesson • 1970-1974 Rune Alexandersson • 1975-1978 Einar Wehlou • 1979 Per Cederstrand • 1980-1983 Marianne Fürst Danielsson •1984-1994 Ove Buchmann • 1995-1998 Roland Fors • 1999-2003 Bosse Norén • 2004-2006 Bo Edoff • 2007-2008 Roland Fors • 2009 Bo Edoff • 2010-2011 Thomas Moberg • 2012-2016 Anneli Hultman • 2017-2019 Leif Einarsson varvid vår nyligen tillsatta ordförande Stefan Dahlgren nu har tagit över rodret för vår förening.
I inledningen av den nämnda årsboken 1960 får vi en återblick på årets verksamhet.
”Svenska Schäferhunduppfödares Förening bildades spontant vid ett möte den 6 januari 1960 av 12 uppfödare från olika delar av landet. Syftet var att tillsammans tillvarata det gemensamma intresset för schäferaveln som finns i landet. Det visade sig vid detta möte att enigheten mellan de svenska uppfödarna var så stor att det ansågs välbetänkt att låta föreningen bli landsomfattande. Stödet för denna idé omfattades synnerligen livligt även bland de uppfödare som icke haft tillfälle att närvara vid mötet och likaså bland personer allmänt intresserade av schäferrasens utveckling.
Verksamheten i framtiden skisserades i stora drag till följande: Försök med beskrivningar av schäfer, vilket skulle ske kostnadsfritt för ägaren. Avsikten med denna beskrivning är att kartlägga det aktuella avelsmaterialet i landet. Den naturliga följden av detta ska utmynna i ett register för avelshundar och tikar där man kan erhålla önskade uppgifter om deras nedärvning.
För att hålla medlemmarna à jour med allt som händer och sker inom schäferrasen beslöts dessutom att ett månatligt medlemsblad skulle utges. 10 nummer har utkommit under 1960 och föreningen har därmed infriat sitt löfte att punktligt varje månad utge ett nummer av medlemsbladet. Det har glatt föreningen mycket att erfara medlemmarnas uppskattning och stora intresse för vårt alltid aktuella månadsblad. I detta begynte arbetet att planlägga en årsbok, vilken nu föreligger.”
Den nämnda tidningsutgivningen har fortsatt i olika utföranden fram till dags dato
1963 ändrades namnet på klubben till Svenska Brukshundklubbens Avelsgrupp för Schäfer (AFS).
Kuriosa
Att Schäferhundklubben var aktiv även under denna tid före framgår av bland annat följande utdrag ur de första schäfertidningarna. Bland annat kanske inte alla är medvetna om att Evert Taube skrivit musiken till den gamla Schäfervisan
Hyllning
Klubbens ordförande fyllde den 14 januari 1927 50 år och blev därmed föremål för hjärtliga hyllningar från klubben sida.
Under dagens lopp ingingo ett stort antal lyckönskningstelegram och på kvällen hade anordnats en festbankett på källaren ”Den Gyllene Freden”
Högtidstalet hölls av hovjägmästaren, greve Sten Bielke, som tolkade klubbens tacksamhet för det arbete, jubilaren nedlagt till främjande av schäferhundrasen. Därjämte hyllades jubilaren med tal av stadsfiskal G. Kundberg, major F. Löthar, polismannen E.A. Bergström och direktör John Andersson m.fl. Direktör Torsten Herrlin och lutsångaren Evert Taube sjöngo för tillfället författade visor och kustbevakningensinspektören greve Carl Posse, överlämnade å klubbens vägnar en värdefull minnesgåva.
Den glada festen avslutades med dans, som pågick till långt in på småtimmarna. E. W-d
Pga dålig läsbarhet redovisa denna sida i direkt renskrivning
Jag vill sjunga om min vän och min tappra vapenbror, Som har varit min kamrat i alla väder; Som har läst uti mitt öga, och som lystrat till mitt bud
Han är fager i sin stolta vargaskrud
Ja, hans anor går tillbaka ända in i hedenös; Han är ulv och varg till ättafar och moder, Där som norrskenslågan brinner över stäppens vita snö, Lade sig hans store stamfar ned att dö.
Och den ättling, som är kommen utav så förnämlig stam Har väl makt att tåla både köld och hunger, När du ser och skådar in uti hans mörka ögonpar, Är det vildmarksflammor du framför dig har.
Och han hugger och han biter och han sliter och han drar, När han blott får se en skymt utav din ovän. När dig själv han plötsligt skådar, då blir mild hans ögas glans Och han viftar med sin stolta sabelsvans.
Och han vaktar hyddan din, så att du kan i trygghet bo, Han är vaken, när du sover på ditt öra. Han, sover ej, hans öga och hans öra är på spänn Och en främlings steg han känner strax igen.
När som krigets alla åskor braka lös till blodig dans, Går han lugnt i regn av kulor och granater. Och han söker upp den fallne, både menig och major, Ty då är han allas vän och allas bror.
Må vi höja då vårt glas för denna käcka, glada fyr, Han som går för dig igenom eld och vatten; Och till vardags är en muntergök, en tok som ingen ann, Må han sån förbli, ja länge leve han!
Sammanställningen är gjord av Urban Pettersson, FOTO URMA. Samtliga källor är tryckta informationer, både svenska och utländska utgivningar, som URMA tagit del av under de senaste femtiofem åren. Därutöver bygger artikeln på ca 55 års egna intryck! Mycket material har hämtats från de svenska Schäfertidningarna, framförallt artiklarna av Siwert Strandberg som publicerades åren 1997- 2001.