Specialsök och vägglössökhund

 Det är levandedoften av en vägglus som vi vill att våra hundar ska känna igen och markera. Döda löss och lusens avföring ska de absolut inte markera. Lusens doftbild är väldigt liten, så en vägglössökhund måste vara extremt noggrann för att kunna skilja på levande och döda löss och för att kunna sätta sin markering klockrent.

Det är en varm men rejält blåsig julidag och vi sitter hemma hos Gun-Marie Hedberg och pratar om specialsök. Ett ämne som Gun-Marie kan det mesta om efter att ha jobbat med specialsök i form av läck-, pyroteknik-, sprängämnes– och nu vägglössök i snudd på 20 år.

Borta bra, men hemma bäst.

När vi flyttade hem efter många år i Kanada och USA, hade vi med oss vår dåvarande schäfer Kim. En riktigt fin och trevlig hund, men ingen arbetshund på något vis, berättar Gun-Marie medan vi fyller på de i hundsport obligatoriska kaffekopparna.

När det var dags för en ny hund att komma till familjen år 1999 blev det den underbare riesenhanen Rasmus. Med Rasmus kom jag också till Lidingö Brukshundklubb och gick då en appellspårkurs. Jag fortsatte att träna lite bruks och lydnad med Rasmus innan jag några år senare mer eller mindre av en slump kom in på specialsök.                       

Midsommar 2004.

Midsommaren 2004 var jag ensam hemma med hundarna och funderade på vad jag skulle göra under helgen. Det slutade med att jag hittade en kurs i specialsök hos Hundcampus med bl a Lasse Fält och Tobias Gustavsson som instruktörer. Jag anmälde mig och fick den helgen ett nytt spännande intresse i hundarnas fantastiska nosarbete. 

Vid den här tiden hade jag också lagotton Malva som även den fick träna specialsök.

Läck– och gassök.

Med Rasmus specialiserade jag mig på läck-, gassök och jobbade bland annat en hel del på byggen och sökte noggrant av att alla gas– och kylanläggningar var täta.

Tränade även in narkotika på Rasmus och arbetade tillsammans med honom på olika behandlingshem.

Pass På artikel.

Under mellandagarna julen 2008 träffades Gun-Marie, Rasmus, Malva och jag på min arbetsplats Skogshem & Wijk där vi i det stora restaurangköket har gasspis och givetvis tillhörande gasoltuber i ett väl låst och säkrat skåp. 

Här fick Gun-Marie och hennes bägge specialsökhundar chansen till bra träning i en svårarbetad och givetvis oftast svåråtkomlig köksmiljö. Utomhus pågick då även arbetet med att bygga anläggningens stora EventArena och byggarbetsplatsen blev även den en bra träningsmiljö. 

Den här träningspasset blev sedan en lång artikel om specialsök i Pass På, Nr 1 2009. 

Lindjax Ira gör entré.

När Rasmus börjat få gråa hårstrån i skägg och mustasch och kanske tyckte att livet som specialsökhundspensionär lockade mer än långa tränings– och arbetspass, började Gun-Maríe att fundera på vilken typ av hund hon ville ha att ta över efter honom. 

Det skulle absolut vara en arbetsvillig brukshund För fortsätta att arbeta med hund och just specialsök var givetvis självklart för Gun-Marie. 

Ett tag funderade hon på att åter köpa en schäfer, men till slut föll valet och den aldrig sinande nyfikenheten på en ny ras och det blev till slut en malinoisvalp Ira från Kennel Lindjax, som kom hem till Familjen Hedberg 2011.

Lydnad, bruks och specialsök.

Förutom den vanliga vardags– och miljöträningen, så tränade Gun-Marie och Ira de olika lydnadsmomenten för bruks– och lydnadsklasserna. Idag när Ira är 7 år så är hon uppflyttad till elitklass i sök och har även fina meriter inom lydnadsklasserna. 

Pyroteknik och sprängämnen

Med Ira bestämde sig Gun-Marie för att prova nya områden inom specialsöket och anmälde sig till en kurs hos Scandinavian Working Dogs Institute (SWDI) med inriktning på pyroteknik och sprängämnen.     En av SWDI-instruktörerna var en viss Tobias Gustavsson, om nu namnet ringer en bekant klocka hos läsaren?

När Ira och Gun-Marie var utbildade arbetade de bland annat vid fotbollsmatcher och arenakonserter och sökte efter pyroteknikprodukter som t ex bengaliska eldar och knallskott hos den inpasserande publiken. 

Safety onboard. 

För sprängämnesbiten arbetade de främst i Stockholms Hamnar med att söka av alla de lastpallar och varor som skulle lastas ombord på de gästande kryssningsfartygen medan de låg i hamn och passagerarna var ute på sightseeing i Stockholm.

Orsaken här var och är ju fortfarande    givetvis en stor oro hos rederierna för att deras fartyg och passagerarna skulle bli   utsatta för någon form av terrordåd då   fartyget sedan seglade vidare över haven. 


Hundföraren för ett noga antecknat facit över gömda levande (med rött) och döda löss (med svart) för att inte behöva riskera att felbelöna.

Från sprängämnen till löss.

Läck-, gas-, pyroteknik och sprängämnessök. Hur hamnar man då bland lössen, måste ju bli min nästa fråga till Gun-Marie. Dock är jag ju ganska säker på att jag, innan jag ens ställer frågan, också har svaret!

– Att ni började med vägglössök var det för att få fler chanser till att verkligen få jobba med Ira i skarpa lägen, undrar den listige Pass På reportern?

– Precis, svarar Gun-Marie och förtydligar.   – Eftersom jag är fascinerad av hundarnas nosarbete och förmåga att arbeta med vissa specifika och svåra dofter, tycker jag också att det är både roligt och utmanande att ha ett mål med vår egen träning. Att ha ett uppsatt mål gör ju också att jag och mina kollegor Annika och Ulrika i Specialsöksgruppen noggrant planerar och genomför varje träningspass. Det blir då både en riktigt bra aktivitet för våra arbetsvilliga hundar och samtidigt hög kvalitet på träningen. Samtidigt är det självklart också viktigt att vi har kul ihop och tillsammans med hundarna.                    


Specialsök kräver specialister och specialister kräver extrem noggrannhet. Här tränar Gun-Marie och Ira vägglössök på ”väggen” som har 1260 hål, eller gömmor och hunden ska hitta exakt den rätta.

Ira påvisar en levande lus med frysmarkering och sitter då helt still och stirrar rakt fram mot fyndet tills matte belönar. Det är alltså bara doften av en levande lus som skall markeras och därmed belönas. Döda löss och avföring skall ignoreras.

Ett startkit med löss.

– Ulrika och jag hade ju jobbat tidigare tillsammans med specialsök och för 7-8 månader sedan när vi bestämde oss för att börja med vägglössök så kom också Annika med i teamet.

– Vi köpte ett startkit med löss och började träna och på den vägen är det, berättar Gun-Marie.

Ett startkit med löss! Jo, man tackar.

Extremt liten doftbild.

Träningen och inlärningen av vägglöss är inte annorlunda mot andra ämnen eller dofter, menar Gun-Marie och fortsätter.

– Svårigheterna i träningen ligger i att vägglusen avger en väldigt liten doftbild och att hundarna måste lära sig att enbart markera levande löss och det är levandedoften som leder till belöning. 

Döda löss och lössens avföring ska hundarna inte markera. En annan svårighet i just detta är ju också det faktum att en lus kan gå ned i dvala under långa perioder. Den lever ju fortfarande men har gått ned på lågenergi i väntan på nästa måltid och dessa är ännu svårare för hunden att upptäcka och därmed kunna markera. 


Ira har frysmarkerat. Gun-Marie håller kvar henne i markeringen och belastar ytterligare genom beröring.

Vägglusen är ett komplext sökarbete.

– Med den erfarenhet jag nu har av att söka på olika ämnen, skulle jag våga påstå att just vägglussöket är mera komplext än andra specialsök, berättar Gun-Marie. 

– Detta i och med att hunden faktiskt blir belönad även för döda löss och avföring eftersom de finns med tillsammans i doftbilden med de levande lössen. 

– En lus kan också dö i vialen medan vi lägger ut den för ett träningssök. Men de ska alltså inte markera för döda löss och avföring i avsaknad av levande löss. Om hunden gör det då har vi inte gjort ett bra jobb i vår träning och inlärning. 

Diplomerad sökhundinstruktör.

För att förkovra sig i ämnet specialsök, gick Gun-Marie 2007 en utbildning hos Hundcampus och blev då ”lärare specialsök”.    År 2015 vidareutbildade hon sig till Diplomerad Sökhundinstruktör via en 1-årig utbildning hos SWDI. Diplomet som pryder väggen i deras specialinredda träningslokal är underskrivet av Lars Fält, Tobias Gustavsson, Jens Frank och Jessica Åberg. Namn välbekanta för alla oss som är intresserade av specialsök och hårda spår.         

Alla fyra har bland annat varit engagerade  i olika kurser och föredrag på Lidingö Brukshundklubb under åren. 

Träning hemma och i miljö.

I början av sommaren fick jag chansen att följa med Gun-Marie, Annika och Ulrika en förmiddag när de skulle sökträna i en för säsongen stängd hotellbyggnad.  

Vi träffas tidigt på förmiddagen utanför hotellbyggnaden och går sedan in och går igenom vilka tre hotellrum som Specialsöksgruppen kommer att använda för dagens träning. De tre förarna preparerar först och främst varsitt rum för att träna just de detaljer som de vill köra på sin egen hund. 

Vial.

Lössen, både levande och döda förvaras i så kallade vialer. Det vill säga små glasrör med finmaskigt nät i en änden så att doften kan komma ut.

I de rum som skall användas för träningen placerar respektive förare ut två vialer/gömmor med levande löss. Men även en vial med en död lus som en form av förledning, men som hunden alltså inte ska markera på.

Extrem noggrannhet.

Vialerna med lössen och utplaceringen av dessa i rummen sker med största noggrannhet för att inte riskera att kontaminera rören. Pincetter och engångshandskar används och inget lämnas åt slumpen för att inte behöva riskera att hunden markerar något annat än den rätta doftkällan. Det vill säga, den levande lusen i rätt vial. Inget annat leder till belöning.

En lus livslängd är ca 3 månader, beroende lite grann på om den går ned i dvala och om den får ny näring. 

Sökarbetet börjar.

Vägglössökhundekipagen arbetar oftast i för dem okända hotellrum, bostäder och lokaler. Innan hunden släpps in för att börja söka så sätts den vid entrén medan föraren gör en rutinmässig kontroll att lokalen är en säker miljö att arbeta i.

När vi ska börja sökarbetet, är det Ulrika och hennes unga och fartfyllda cocker spaniel Busan som ska starta.

Busan känner ju förstås igen rutinerna och vet att det är sök och belöning på gång och är rejält laddad, Men lyssnar och lyder sin matte och sitter kvar i hotellkorridoren medan Ulrika söker av rummet.

Medan föraren säkrar lokalen passar de också ofta på att vända upp sängkläder och ibland även att vända upp sängarna på sidan för att ge hundarna bättre utrymme att söka och markera.

När Busan kommer in blir det full fart. Men full fart med fokus och koncentration på uppgiften. 

En cocker har en ganska perfekt storlek för specialsök i trånga utrymmen och miljöer. Den här typen av hund är även lätt för föraren att lyfta upp om man skulle vilja söka av högt i ett utrymme.

I Busans första sök för dagen väljer matte Ulrika att söka i koppel, vilket gör det lite lättare för föraren att hålla reda på var hunden redan har sökt av. Nackdelen är ju förstås att det lättare trasslar in sig när det är trånga utrymmen med många bords-, stols– och sängben.

Upp och ned, hit och dit.

Den svarta lilla cockern är verkligen som ett kvicksilver inne i rummet. Ena sekunden uppe i en fåtölj för att i nästa bråkdel av densamma vara nere under stolen. 

Även om det går undan så lyssnar och följer Busan sin förares anvisningar hela tiden. 

Efter en stunds sökande så syns det tydligt på Busan när hon får in den för henne bekanta doften i näsan och aktiviteten och förväntan stiger snabbt vilket kan avläsas på hennes kroppsspråk. 

Med en så liten doftbild som lusen avger så får man nog beskriva hela sökarbetet i rummet som ett ”finsök”, där hunden verkligen måste använda sin främsta egenskap till fullo för att komma till resultat och belöning. 

Första gömman ringar Busan in under sängbordet och markerar snyggt och korrekt med den intränade frysmarkeringen. Den andra gömman finner hon strax efter i en av fåtöljernas foder och fjäderverk.  Glädjen hos hunden över att ha lyckats med sitt uppdrag går inte att ta miste på!  

Annika och Eddie.

Nästa ekipage in på arenan är Annika Egervall och springer spanieln Eddie. Den här duon har kört en hel del specialsök och även hårda spår tillsammans med SWDI-gänget. Men trots Eddies erfarenhet är han inte riktigt på banan när han ska börja arbeta.

Han tar sats in i rummet, men trots Annikas tydliga instruktioner så far han mest runt och hjässar och får ingen ordning på sökarbetet.

En hund som hjässar och är stressad försöker att spåra eller söka med öppen mun och litet öppet stirrande och stressad blick, vilket sällan eller aldrig ger ett bra resultat

Boeuf bourgignon och ett glas rött.

Tänk dig lördagseftermiddag och höst. Du har tillbringat eftermiddagen med att laga en makalöst god boeuf bourgignon på finaste högrevsköttet från utvalda svenska gårdar. Den har puttrat på spisen i timmar och nu ska du smaka av den med ett glas utsökt Ripasso. 

Hur gör du själv?

Sluter du blicken och stänger munnen när du börjar med att dofta av grytan och vinet för att, utan att tänka på det, skärpa lukt-, doftsinnet?

Om du inte gör det kommer du få svårt att känna in upplevelsen av dofterna som gryta och vin har att erbjuda. Prova med att lukta på fredagskvällens vinglas med öppen mun och öppna ögon…! Vad känner du? Antagligen ingenting.

Så om min teori stämmer, kan vi utgå ifrån att en hund som inte är fokuserad på uppgiften, utan far runt och hjässar med öppen mun inte har nosen påkopplad och kan därmed inte göra ett bra spår-, eller sökarbete.

Annika väljer också att efter någon minuts sökarbete bryta Eddie och låta honom få vila i bilen en stund, för att sedan få börja om i ett nytt rum och med nya gömmor.

Lite senare under träningspasset visar sig det direkt att Annika har fattat rätt beslut och Eddie går in i det nya sökområdet, lugn och i balans och gör perfekta markeringar på bägge gömmorna. 

It takes two to tango.

Som alltid är det samarbetet mellan hund och förare som ger resultat. Är hunden inte redo eller i balans för en uppgift är det vår uppgift som förare att kunna läsa av det och utan några, för hunden, negativa korrigeringar bryta och sedan ge vår samarbetspartner, hunden, en ny chans att lyckas.

Ira en lugn och rutinerad malle.

Till slut är det dags för den lite mer erfarne Ira att göra entré tillsammans med sin matte och förare Gun-Marie. 

Det märks att Ira är lite äldre och har massor av rutin och erfarenhet från långa sökarbeten. 

Lugnt och vant sätter hon sig ned själv utanför hotellrumsdörren, för hon vet att det inte blir något sök förrän matte varit inne och kollat av rummet.

När det äntligen är dags bestämmer sig Gun-Marie för att Ira ska få söka fritt utan koppel, något som kan vara lättare för en större hund i trånga utrymmen. Svårigheten med ett fritt sökarbete ligger i att för föraren hålla koll på var hunden redan har sökt av i rummet, eller lokalen.

En malle är ju som bekant en relativt stor hund och just Ira är en rejält stor tik. Så där Busan var tvungen att hoppa upp i stolar så kör helt enkelt Ira bara in huvudet under sittdynan och söker av. Likadant när hon söker högre upp, så behöver hon bara röra sig runt i rummet och inte stå på bakbenen som sina mera kortbenta kollegor.

Svårigheten med storleken blir ju mer uppenbar när hon ska in under till exempel sängen för att leta.

Men Ira är en cool malle som inte jagar upp sig. Hon har ju massor av erfarenhet av svåra miljöer och sökarbeten och vet vad hon ska göra på bästa sätt.

Snart nog har hon sökt av större delen av rummet när hon får in doften av en lus i sin känsliga nos. Hon ringar in doftkällan perfekt under sängen och frysmarkerar med nosen riktad mot källan. Gun-Marie avvaktar en liten stund för att tvinga Ira att hålla kvar markeringen tills hon kvitterar och belönar med en högt älskad snörboll.

Efter en stunds lek är det dags för Ira att ta tag i nästa gömma som finns i samma hotellrum. Hon får en sökanvisning och startsignal av Gun-Marie och efter ett lugnt men likafullt intensivt sökarbete frysmarkerar hon igen. Denna gång mot baksidan av rummets strykbräda. 

Rätt igen och belöningssignal och belöning kommer från matte Gun-Marie.

Flera hundar söker av samma utrymme.

När Specialsöksgruppen arbetar skarpt så är de alltid minst två, men helst tre, hundar som söker av ett rum eller utrymme.

Om två, eller alla tre hundarna markerar för löss i ett och samma rum så kan förarna vara säkra på förekomsten av de oönskade lössen.

När vi tränade denna dag i hotellrummen så var det tydligt att när hund nummer två kom in i rummet så ville den börja med att kolla av vad hundkollegan hade gjort tidigare innan den kom in i ett ordentligt sökarbete. 

Inget konstigt med det. Om du prövar att spåra samma spår med två hundar kommer nummer två helt klart att ta samma vägar som ettan gjorde strax innan. Slog den första hunden i en vinkel kommer den andra att göra exakt samma kontroller.

Löss konstaterat.

Om hundarna och förarna konstaterat förekomsten av löss kallas en saneringsfirma in för att snarast sätta in nödvändiga åtgärder för att få bort skadedjuren.

Efter avslutad sanering återvänder hundförarna för att göra en ny kontroll med två eller tre hundar.

Döda löss.

Efter en sanering ska förhoppningsvis alla löss vara döda, men självfallet kan det finnas döda kroppar och avföring kvar i lokalen. Just det faktumet gör ju att det är extra viktigt att hundarna lärt sig att skilja på dofterna mellan levande och döda löss samt avföringen. Levandedoften är som tidigare beskrivits den enda doften som leder till belöning.

Hundra procent diskretion och inga Ghost Busters.

När Specialsöksgruppen är ute på uppdrag är de alltid anonyma och diskreta. Inget hotell vill ha bilar parkerade utanför entrén där det står Vägglössök med en färgglad logotyp längs bilens långsida. 

Om nu någon gäst skulle fråga vad de söker efter, är svaret ett diskret ”ett ämne”.

Ett par dagar senare.

Några dagar efter träningspasset på hotellet blev jag som sagt hembjuden till Gun-Marie för ett träningspass med både Ira och mina två egna hundar Ulva och Pluto i hennes garage inrett för just specialsök. 

Inte bara det utan också en pratstund om löss, specialsök och ett par koppar kaffe.

The lab.

Gun-Maries träningslokal är som ett laboratorium för specialsök. I en del av lokalen, burkar i alla former och format för doftgömmor, pincetter, tops, engångshandskar, olika doftämnen och givetvis ett gäng löss, levande och döda. Men alla säkrade i de så kallade vialerna. Inga löss på rymmen här inte.

Små skillnader kräver stor noggrannhet.

Vägglössökhundarna är ju som beskrivits verkliga specialister och finlirare. De ska ju dels kunna finna och markera den lilla och svaga doftbilden av löss. Men alltså också kunna skilja på levande och döda löss samt lusens avföring.

När man ska träna in så små doftbilder på hundarna, måste man ju vara säker på att det verkligen är rätt doft som hunden får bekräftelse och belöning för. Alltså gäller det att vara extremt noggrann när man som förare eller träningskompis preparerar söken och doftkällorna. 

Ingen kontamination mellan olika dofter, källor och vår egen hantering.

Specialsök vs. Nose Work.

När Gun-Marie frågade mig om jag hade lust att passa på att träna mina egna hundar i Nose Work i hennes lokal så svarade jag givetvis glatt, ja tack!

Jag tog med mig eukalyptushydrolat och några avklippta tops i en burk. När jag lämnade över burken med tops till Gun-Marie, tittade hon misstänksamt på mig och frågade. – Har du tagit i de här?

Lätt rodnande var jag tvungen att erkänna mina tillkortakommanden inom specialsökets överkurs och mumlade ett, ”ja” till svar.

Jag insåg genast och som så ofta att jag har massor att tänka på och lära mig i min egen vardag och träning med mina hundar.

Speciellt när det gäller hur jag ska hantera gömmor och doftkällor när vi tränar Nose Work med chihuahuan Pluto.

Innan det är dags för mina hundar att få lite specialträning ska Ira få ett träningspass på den så kallade doftväggen och Gun-Marie förbereder den givetvis noggrant.

Doft-, eller sökväggen.

Längs ena långsidan i träningslokalen har Gun-Marie byggt upp en vägg av tegelstenar med hål i. Den är tio rader bred och åtta hög och om jag har räknat rätt så är det totalt ca 1260 hål som kan fungera som gömma för en vial med en lus i.

Träningspasset är noga planerat och väggen ska innehålla två vialer med levande löss och fyra dito med döda löss.         Dessa placeras ut med hjälp av pincett och engångshandskar för att undvika kontamination av mattes doft som skulle kunna locka Ira att felmarkera av ren nyfikenhet.

Med ettusentvåhundrasextio möjligheter längs väggen och kravet på att hunden ska frysmarkera mycket noggrant vid källan, gäller det självklart att som förare total kontroll på var den är. 

Ungefär var den är, duger inte inom specialsöket och i Gun-Marie och Iras träning.

Så för varje vial som placeras ut så markeras det också noggrant på en lättöverskådlig skiss intill doftväggen. Vialerna med levande löss markeras med rött och förledningarna med de döda lössen som alltså inte ska påvisas av hunden, får svarta kryss.

Ira gör entré.

Ira är här på hemmaplan och vet vad hon ska göra och vad som krävs av henne. Lugn och samlad söker hon av väggen utan att ta någon notis om de utplacerade förledningarna. När hon ringat in en gömma med levandedoften av en lus, tar hon en extra sekund på sig för att försäkra sig om att hon har fattat rätt beslut och frysmarkerar sedan genom att sitta blickstilla och stirra rakt fram på gömman.

För att kolla att hon verkligen är trygg och stabil i sin markering så går Gun-Marie fram och tar i Ira som inte alls reagerar på beröringen, utan fortsätter att sitta blickstilla och stirra på den vinstgivande doftkällan. 

Efter en liten stund får Ira sin efterlängtade belöningssignal, som friar henne från arbetsuppgiften och favoritsnörbollen kommer farande genom luften. 

Ira jobbar sedan vidare och tar även den andra gömman lika fint och träningspasset är över för den här gången.  

Mer kvalitet än kvantitet i träningen.

Ett träningspass med mera kvalitet än kvantitet. Precis så som ett riktigt bra pass ska vara, oavsett vad man tränar tillsammans med sin hund.

Olika markeringar. Liggmarkering.

Det finns ju lite olika sätt för en hund att påvisa eller markera en doftkälla. 

Ulva, som jag tränat och tävlat IPO-spår med i åratal har en liggmarkering, där hon har föremålet mellan framtassarna, när hon hittat en apport. Det markeringssättet tog hon själv med sig till Nose Workarbetet för att markera en doftkälla. 

Fungerar bra i spåret och på lägre doftkällor inom Nose Work. Men på högre källor och i trånga utrymmen blir det lätt lite huvudbry för Ulva hur hon ska lösa det.

Aktiva markeringar.

Mera traditionella spårhundar inom svenskbrukset är oftast tränade att plocka upp en funnen apport och överlämna, eller apportera den till sin förare. Inom Specialsök och Nose Work ska hunden inte röra, bita eller slicka på en funnen  doftkälla och man använder sig därför inte av denna typ av markering. Tidigare kunde t ex Tullverkets narkotikasökhundar och förare använda sig av en så kallad tassmarkering.

Pluto min chihuahua visade sig snabbt ha en bra nos och vara mycket arbetsvillig. Vi har använt just Nose Work som en aktivitet för att stärka banden mellan oss och ge honom ett bättre självförtroende. Den svåraste biten i träningen var just att få till en bra markering som vi också lätt kunde läsa av.

Efter månader av träning så lärde vi oss att se att hans sätt att markera är en klart ökad aktivitet och svansen börjar gå intensivt, i nästa läge slickar han sig om munnen och vänder sig om och söker ögonkontakt med föraren. 

En aktiv markering, ja. Men han rör inte doftkällan, bara talar om att han funnit den och om vi inte fattar första gången blir han ännu tydligare.

Även en skallmarkering är ju en form av aktiv markering.

Frysmarkering.

På Ira har Gun-Marie tränat in frysmarkeringar när de arbetar med specialsök. 

Ett perfekt markeringssätt för de ämnen, eller dofter som de valt att arbeta med. 

I inlärningen gäller det verkligen att ha tålamod, vara konsekvent och enbart ge belöningssignal och förstärkning när hunden är stilla och har uppmärksamheten riktad mot doftkällen, eller föremålet den ska markera. I markeringssättet ingår också att hunden ska vara kvar i ”frysningen” oavsett vad som händer runt omkring den.

När jag fick chansen att vara med och se dem träna så höll Gun-Marie kvar Ira lite extra i frysmarkeringen och gick ibland fram och tog i henne utan att hunden släppte markeringen innan belöningssignalen kom.  

Ulva och Pluto.

Efter en viss omriggning av väggen och byte av källor från Specialsökets löss till Nose Workvärldens eukalyptushydrolat, är jag och mina två vapendragare Ulva och Pluto redo.

Den lilla chihuahuan Pluto är alltid snabb att fokusera och komma in i ”work mode”, när han erbjuds arbetsuppgifter.             

Han löser snabbt sina två gömmor och de förledningar som lagts ut som störningar registrerar han inte ens.

Ulva är som vanligt, till att börja med, lite mer av elefanten i porslinsbutiken och rusar in i sökområdet. En kort stund tror jag att hela sökväggen ska rasa över oss, men efter en alltför ivrig start kommer även hon in i sökuppgiften och låter nosen arbeta sig fram till gömmorna. Fina hundar.

Avslutning.

Tack till Gun-Marie och hennes kollegor Annika och Ulrika för intressanta och lärorika dagar om nosarbetets verkliga finlir och överkurs specialsöket.

Text & foto: Christoffer Frances

– Fact of the matter – Vägglöss Cimex Lectularis

Vägglöss har återigen blivit ett stort problem i Sverige och resten av världen. Det beror på människors förändrade resvanor och att vägglössen utvecklat motståndskraft mot bekämpningsmedel. Vägglöss bygger nya populationer vilket innebär att du måste sanera för att bli av med dem. Vägglöss är nattaktiva insekter (skinnbaggar) som likt mygg lever av att suga blod från oss människor. De är röd- bruna och liknar små platta skalbaggar. De är ca 1-5 mm långa och kan inte flyga. Källa: Nomor

Intressanta Artiklar

Leave a Comment