Felbett är nästan det bästa man kan få!

Ja det var en reflexion från en träningsfigurant på Schäferhundklubbens utbildning för träningsfiguranter och hundförare. Första delen av utbildningen ägde rum i Ljungskile sista helgen i maj i år och andra delen sista helgen i augusti. En tredje del kommer att anordnas i slutet av oktober. Kursledare är Robert Jönsson, Jonas Karlsson och Willi Winquist.

Kursen ingår som ett led i Schäferhundklubbens strävan att kvalitetssäkra IPO-verksamheten och göra IPO:t tillgängligt för alla intresserade schäferägare. För träningsfiguranternas del går utbildningen ut på att få en teoretisk och praktisk grund för att kunna utveckla sina IPO-ekipage på respektive hemmaklubb och för hundförarnas del går det ut på att få kunskap om hur du ska hantera din hund under utbildningen i IPO:ts C-arbete. Figuranterna kommer att efter avslutad utbildning ingå i ett centralt register över utbildade träningsfiguranter i IPO.

Första helgen bestod av ett rejält teoretiskt pass och då vi också fick klart för oss att prov och tävlingar, dvs. det de flesta av oss ägnar oss åt, hänger ihop med aveln som hänger ihop med rasens brukbarhet som samhällsnyttig hund. Vi gick igenom prövningsordningens grundstruktur – dvs. hundens växlingar mellan lydnad, bytes- och aggressionsdrift – och hur detta kommer till uttryck i de olika tävlingsmomenten. Vi konstaterade att figurantens arbete är att arrangera en möjlighet för hunden att växla i sina olika beteenden. Vi fick också en genomgång av grundläggande dressyrlära och en inblick i hur man kan tänka kring ett avelsarbete för att få fram hundar med lämpliga egenskaper och hur hundens sammansättning av egenskaper hänger ihop med de beteenden som hunden kan visa. Den här teoretiska grunden är bra att ha för att kunna kommunicera ’på rätt sätt’ med hunden. Att timingen har betydelse. Att förstå (och utnyttja) de associationer som hunden gör. Och att det bör finnas en sluthandling som hunden kan associera till nästa träningstillfälle. Allt detta bör påverka hur du som hundförare och träningsfigurant lägger upp varje träningstillfälle för att få så bra resultat som möjligt. Vi fick också klart för oss hur viktigt det är med att hantera hundens intressekonflikter för att få stabilitet i träningen. Resten av första helgen ägnades åt s.k. torrövningar. Med det menades att figuranterna fick träna in de kroppsrörelser som krävs, fast utan hund. Vilket såg ganska skojigt ut tills vi hundförare fick göra samma rörelser, då fick vi en annan respekt för vilken koordination som krävs. Vilket ska kombineras med den teknik som krävs för att hantera en tung hund. Respekt för alla figuranter som ger sig in i detta!

Andra helgen inleddes med en teoretisk repetition av mentaldelen och senare praktisk genomgång av olika hundar och vilka mentala egenskaper som man kunde se vid några olika arrangerade situationer samt hur detta skulle kunna inverka på en skyddsträning av den hunden. Det blev en hel del ’torrövningar’ även den här gången. Robert Jönsson präntade gång på gång in orden: Fokusera, koncentrera och memorera. Våra figuranter finputsade koordinationen med att presentera ärmen och få ihop positionen på resten av kroppen. Vi gick igenom första delen av grundträningen i C-arbetet som att få hunden att växla mellan bytesdrift och aggression, samla energi och bevaka i skulet. Vi fick också klart för oss hur viktig grundträningen i lydnaden är för att få ett gott resultat i den grundläggande skyddsträningen.  Att inte ha för bråttom och att läsa av vad som händer i varje hund. Att inte till varje pris ’servera ärmen’ till hunden utan låta hunden söka sig in till ett bra bett i ärmen. Sedan ägnades resten av helgen åt att agera med de hundar som var med och att diskutera vad som hände i passet med varje hund. Det blev då tydligt hur hundförarens agerande påverkar hur hunden tar till sig träningspasset.

Jag deltar i hundförarutbildningen och jag önskar att alla hundförare med ambition att träna någon av IPO-delarna – framförallt C-arbetet såklart, men även de andra momenten – skulle få kunskap om de här sammanhangen. Träningen blir så mycket roligare när man förstår vad man gör. En annan viktig sak är ju också att man då kan gå framåt i sin träning. Eller backa om något inte fungerar som man vill. Många av oss tror jag kör fast i vissa moment och går inte vidare, med resultatet att hunden tröttnar på oss och till slut struntar i vad vi säger och gör. Fastän jag har hållit på i ett par år med IPO:t har jag inte riktigt fått grundstrukturerna för träningen klar för mig. Till slut känner man igen figurantens övningar med hunden och man kan som hundförare lära sig att hantera den övningen. Men det gäller ju också att veta vad den syftar till och vad nästa moment är för att det ska bli en meningsfull träning. Det intrycket jag har fått är att många i IPO-världen vill ha en stor maffig hund med ett rejält aggressionspaket och fina, fasta bett. Men sanningen är väl att vi har alla möjliga anlag i våra hundar. En del är utpräglade byteshundar som kan vara svåra att få i aggression, andra är lite av varje och åter andra har någon form av aggressionsdrift i sina anlag. Det gäller ju som hundförare att kunna se vilken sorts hund man har och att ta vara på de fina egenskaper som just den hunden har. 

En viktig insikt som jag har fått med mig är att jag som hundförare har ett stort ansvar för min hund. Och att det är jag som hundförare – och inte figuranten – som ansvarar för att hunden har tillräcklig lydnad för att delta i C-arbetet. Det har verkligen varit en förmån att få vara med och få klart för sig hur mycket kunskap det krävs för att både kunna läsa av hundarna och veta hur deras olika beteenden och anlag ska tas till vara för att få till bästa möjliga träning. 

Intressanta Artiklar

Leave a Comment